Ryska örnen angriper Finlands jungfru (Edvard Istos 1899)
FÖRTRYCKSPERIODERNA I FINLAND
Under 1890-talet började förryskningsideologin ge utslag i form av konkreta politiska åtgärder i syfte att sammansmälta Finland med tsardömet. Till en början gällde det relativt oskyldiga frågor som post-, tull- och myntväsen. Men sedan Nikolaj Bobrikov 1898 blivit generalguvernör, skärptes den ryska politiken. 1899 utfärdades det s.k. februarimanifestet, som innebar att lagar som var av vikt för det ryska imperiet i dess helhet skulle stiftas i rysk ordning. Det betydde att lantdagen endast skulle ha yttranderätt men att besluten skulle fattas av den enväldige tsaren.
Första förtrycksperioden 1899 Motståndet från finsk sida drev ryssarna vidare på den inslagna vägen och ledde till att författningen helt sattes ur spel. Bobrikov utrustades med diktatoriska befogenheter som bl.a. utnyttjades till att landsförvisa eller deportera motståndsmän. 1904 kulminerade krisen. En aktivistorganisation organiserades för att förbereda väpnat uppror. Enstaka våldshandlingar ägde rum. En junidag mördades Bobrikov av studenten Eugen Schauman, som omedelbart efteråt begick självmord. De repressalier från rysk sida som många fruktat uteblev.
Andra förtrycksperioden 1908-1917 På senhösten 1914 offentliggjorde tsaren ett program som syftade till Finlands fullständiga russificering. Samtidigt förbereddes inom aktivistiska studentkretsar en väpnad motståndskamp med utländskt stöd, och för första gången fick de stöd av ansvariga politiker både på den borgerliga och den socialdemokratiska sidan. I mars 1917 ägde februarirevolutionen rum i Ryssland. Den provisoriska regering som efterträdde tsarregimen upphävde februarimanifestet och alla andra lagar som inskränkte Finlands autonomi. Lagligheten var återställd. En senat med parlamentarisk förankring utnämndes.
