Tjärtunna
TJÄREXPORTÖREN
Tidvis är Gamlakarleby den största tjärexportören i Österbotten. Endast det gamla Viborg med sitt vidsträckta ekonomiska uppland och goda förbindelser med inlandet kan tävla med staden. Under tjärkompaniets dagar erhåller Gamlakarleby och Vasa lika stora tjärkvoter och är således landskapets viktigaste tjärexportörer
Under 1600-talets senare del växer välståndet i Gamlakarleby. Den gynnsamma utvecklingen hejdas dock av branden 1664 som förstör större delen av staden. Det största hindret är dock det bottniska handelstvånget som förbjuder städerna längs Bottniska viken att sända handelsfartyg längre än till Stockholm och Åbo. Bönderna från Ristrand by och deras efterkommande fortsätter likväl sin handel inom landets gränser.
Efter den Stora Ofreden återhämtade man sig raskt efter de svåra åren på grund av att skogarna i omnejden inte blivit förstörda utan stod kvar. Nu kunde man börja bränna tjära och bygga båtar i stor skala.
En mäktig tjärhandlare kunde ha hundratals bönder, som fick sin huvudsakliga inkomst av tjärbränningen och som var handlandens kunder för hela sin livstid, ja ofta ännu i flere generationer efteråt. Handlanden finansierade deras hushåll och gav dem under stadsbesöken gratis logi och mat i sin folkstuga.
De stora mäktiga tjärkompanierna hade börjat sin verksamhet i Stockholm vid mitten av 1600-talet. Den österbottniska tjärhandeln koncentrerades på deras order helt och hållet till Stockholm. Detta beroendeförhållande åsamkade självfallet gamlakarlebyborna stora förluster, varför dessa inledde en långvarig och förbittrad kamp gentemot de allsmäktiga tjärmonopolen. Det handelstvång som i över trehundra år upprätthållits bröts slutligen ar 1765, då Vasa, Gamla Karleby och Uleåborg erhöll stapelstadsrättigheter.
Exporten av tjära och beck uppgick år 1830 till 30 000 tunnor.
(Utdrag ur ”Gamlakarleby ekonomiska historia”)
