HANDLANDEN OCH LANDBÖNDER
Det förhållandevis stora antalet handlande får sin förklaring av att handelsborgarna sommartid för det mesta fungerade som kaptener och skeppare på sina fartyg men samtidigt bedrev handel. Vid denna tid var det brukligt att handlandenas söner tog tjänst på fädernas fartyg som sjömän. Höst- och vintertid företog de ofta långa handelsfärder, ända bort till Ryssland och erhöll härigenom en god utbildning för handelsmansyrket
Köpmännen i Gamla Karleby var till sin härstamning i allmänhet fast förankrade i hemstaden och genom många äktenskap besläktade med varandra. Ett giftermål ingicks nämligen på den tiden vanligen mellan familjer av ungefär samma samhällsställning.
Utmärkande för dåtidens handel var vidare de landbönder som Gamla Karleby borgare höll sig med. Bl.a. hade man på 1730-talet ett par tusen dylika familjer omfattande vidpass tiotusen personer och därtill ett par hundra sjömansfamiljer, vilkas huvudmän seglade på borgarnas skepp och vilkas antal da uppgick till 16 – 17 skepp.
En mäktig tjärhandlare kunde ha hundratals bönder, som fick sin huvudsakliga inkomst av tjärbränningen och som var handlandens kunder för hela sin livstid, ja ofta ännu i flere generationer efteråt. Handlanden finansierade deras hushåll och gav dem under stadsbesöken gratis logi och mat i sin folkstuga.
Redan i stadens fundationsbrev bestäms hur handelen skall ske i socknarna:
”Så skall också allmogen i Pyhäjoki, Kalajoki, Lochteå, Karleby och Kronoby socknar vara förpliktade att föra sina varor till staden och där avyttra dem till borgerskapet. Ej heller skall någon bonde som är bosatt på landsbygden inneha lov att bedriva segelsjöfart, utan måste han bege sig med sina varor till den närmaste staden och där sälja dem.”
Efter stora ofreden indelades Gamla Karlebys invånare i tre klasser: Till den första hörde handelsmännen som besatt de färdigheter som fordras av medlemmarna av detta stånd, för att de skall vara skyddade för att inte andra skulle tränga sig in på deras verksamhetsfält och därigenom bringa dem skada.
Handeln i Gamla Karleby låg från 1780-talet ända fram till slutet av den svenska tiden nästan helt i händerna på Anders Roos och hans svärfar Henrik Rahm. Roos var den enda som under 1788-90 års krig hade råd och djärvhet nog att hyra upp utländska fartyg för sina varutransporter och köpa salt och spannmål för de nödlidande nejdernas behov.
Handelns guldålder i Gamla Karleby infaller från vidpass 1765 hundra år framåt. Det största antalet segeldugliga skepp inregistrerades under året 1830, då sammanlagt 434 fartyg om 4,318 läster hörde till stadens handelsflotta.
Under samma tid fanns det 455 sjömän i Gamla Karleby. Den mest framträdande skeppsredaren vid denna tid var kommerserådet Anders Donner, som hedrade sig som en av ledarna i sjöslaget i stadens hamn år 1854. Exporten av tjära och beck uppgick år 1830 till 30 000 tunnor.
Nedgången i Gamla Karlebys blomstrande handel följde på Krimkriget. Många gamlakarlebyskepp förstördes på världens olika hav eller beslagtogs av fiendemakterna. Vid utbrottet av 1808-09 års krig låg exempelvis tio fartyg i Gamla Karleby hamn. Alla beslagtogs av ryssarna.
Skeppsredarna och skeppsbyggarna var verksamma företagare och ledare. Det hörde dem till att anskaffa väldiga mängder råvaror, ofta från utlandet, övervaka många arbeten, ordna vävningen av segelduk och segelsömningen, beställa tackling från repslagaren, företaga otaliga resor till varven och de olika handelsplatserna. Ständigt var de i farten.
(Antero Tanninen/Gamlakarleby ekonomiska historia)
